Den sjunde september var det äntligen dags för ett nytt medlemsmöte. Vi var ca tjugofem medlemmar som mötte upp i skolsalen på Naturhistoriska Muséet för att träffas och höra på när Håkan Kronholm och Per Hermansson berättade om sina uppfödarerfarenheter.
Hela mötet började med att Rita önskade oss välkomna med en trevlig bild på Bettan med barnbarn. Sedan berättade hon att senaste utgåvan av tidningen Parrots hade kommit. Efter det visade hon chipmärkningsutrustning, något hon handskas med i jobbet. Det minsta chipet är nio millimeter och placeras i bröstmuskeln. Chip används mest på större djur (min häst är chipmärkt) och nio millimeter kan kännas lite stort för en fågel. Elvis föreslog att ordföranden skulle chipmärkas för att hålla ordning på henne, under våra resor.
Vi pratade om Alingsås’ smådjursutställning och även om årets sommarmöte, som gick av stapeln hos Elvis. Även hyresgästföreningens dag på Guldheden nämndes.
Sedan frågade Dan om föreningens medlemmar är intresserade av ett större evenemang under 2015. Stefan frågade då om det fanns någon chans att skaffa nya voljärer, de gamla är i uselt skick. Peder (Jonsson) erbjöd sig att räkna på vad det kostar att ta fram nya, i storlek 1 gånger 2 meter. Föreningen verkade försiktigt intresserade av att göra något.
Efter det nämndes vilka förmåner medlemmarna har: tio procents rabatt hos Peder, tio procent hos Agria(medlemsnummer nödvändigt) och tio till tjugo procents rabatt på Djurens Center på Frölunda Torg och på Kaggeledstorgets Zoo.
Sedan presenterades den nya medlemmen, Leif Ljungqvist som bor på Donsö. Han har nu undulater (och schäferhundar) men har haft lori och kanariefåglar.
Dan efterfrågade namn på medlemmar i uppfödargruppen till styrelsen.
Friflygningstiderna är under hösten 21 september, 19 oktober och 23 november. Den sista tiden blir tillsammans med undulatgruppen. Ett förslag på tema till den sista träffen är att vi pysslar tillsammans.
Undulatgruppen åker till KM i Jönköping den 27 september. Sedan har de ett möte med AnnaLena Pettersson och Helena Hurdén som handlar om färg och genetik. Den 23 november har man en pysseldag.
Resorna togs upp; Själlandresan 18–19 oktober som i år går till fem utställningar med övernattning i Slagelse; Randers 8–9 november, en fågelmarknad; dvärg- och sparvpapegojutställningen i Belgien 12–14 september tillsammans med DAK, den danska agapornisklubben där Per numera är svenskt ombud.
Sedan presenterade Rita dagens huvudpersoner: Håkan Kronholm(Rektorn) och Per Hermansson, och lämnade över ordet till Håkan.
Han berättade om sin uppfödning av vitkindade turakoer, förstauppfödning i Sverige. Turakoer är fåglar som kommer ifrån Afrika, det finns ca 29 olika arter. Det är vackra, livliga fåglar som inte är så skygga. Förr kallades de för bananätare, ett dumt namn då de inte älskar bananer, däremot äter de frukter och grönsaker. Rektorn brukar ge dem Nutribird T16, för fruktätare. Till det får de hårdkokt ägg förutom frukt och grönt. Dessutom brukar hans fåglar plocka småinsekter från marken.
Turakoer behöver, och kommer bättre till sin rätt i, stora voljärer, där man kan beundra dem då de flyger. Rektorns voljärerär 8 ggr 2 ggr 3(höjden) och de sista meterna är vind- och regnskyddade. Längst bort i voljären sitter det en brödkorg fastspikad – ett bo.
Turakoer är kända för att hanarna är aggressiva mot sina honor, något som Rektorn inte har noterat på sina par. För säkerhets skull ser han dock till att det finns olika skydd för honan i voljären och han har pinnar på olika höjd.
Förra året när Rektorn hade fått sina turakoer var de ett år gamla. Rektorn tyckte att de var för unga för att häcka, men hanen övertygade honom om att det var en bra idé. Resultatet blev två ungar. Under ruvningen blir honan och även ungarna mer aggressiva. Ungarna lämnar boet tidigt så det är viktigt med klätterpinnar. Trots det är det vanligt att ungarna trillar ner. Sedan måste man ha uppsikt på fåglarna för hanen jagar ungarna, så man måste flytta dem.
En kort sammanfattning är att turakoer är vackra, livliga och fredliga mot andra fåglar. De kräver plats och är otroligt vackra i flykt. Rektorn delade generöst med sig av äran om förstagångsuppfödningen till sin granne. Denna granne fick hjälpa till med matningen av fåglarna medan Rektorn och hans Pia reste till Australien, en uppgift som han skötte med den äran(grannen alltså).
Sedan var det Pers tur att berätta om sin uppfödning av gråhuvade dvärgpapegojor. Han hade god hjälp av Miranda som hade en hel del på sitt hjärta. De gråhuvade dvärgpapegojorna har Per nu haft i två år. Han beskrev dem som relativt primitiva, mer fåglar och inte så domesticerade som många andra. Det är den enda dvärgpapegojan som inte kommer från Afrika utan ifrån Madagaskar. Det är en grön fågel där hanen har grått, ibland gråblått, huvud. De häckar i holk, fungerar bäst i flock och fraktar bomaterialet på ryggen. De verkar inte så fästa vid varandra och de är fridsamma mot andra fåglar. Per har dem tillsammans med kappuccinosiskor och gouldsamadiner. det finns inget färdigt foder för dem utan Per använder siskeblandning med ogräsfröer i, som stomme, för de äter mycket frön. Till det får de grönsaker och proteiner, mineraler kalk och d-vitamin. Som bomaterial använder han lagerhägg. När ungarna får sin första huvudfjäder kan man könsbestämma dem direkt, hanarna har grå fjädrar, honorna har gröna.
I somras gick inte häckningen så bra men Per såg en dvärgpapegojhane komma ut ur en gouldsamadinholk. När han började hålla koll såg han att hanen fortsatte att besöka holken. Han konstaterade att papegojan matade gouldsamadinungarna, det blev de största gouldsmadinungar han någonsin fått.
Efter detta uppvaktades Rita, det var hennes födelsedag, med en present och blomma ifrån styrelsen. Dan passade på att nämn att två av föreningens prominente medlemmar också fyllde jämnt inom kort, nämligen Britt och Caroline.
Lisbeth skickade runt en katalog med fågelmat och leksaker, för allmänt beskådande.
Sedan fikade vi. Christers fru, Inger, och Alison hade bakat så vi kunde äta tills vi storknade. Gott.
Mötet avslutades med att vi pratade om SF. Ett förbundsmöte närmar sig (28 september)och Dan gav en bakgrund till den situation som förbundet befinner sig i. Han började med tiden runt 1960, basen låg redan då i Skåne. Man gick ihop för att få gemensamma utställningsregler och de fåglar man hade var mest kanariefåglar, undulater och lite finkar. Snart ville man ha en gemensam tidning. Landskrona hade redan då en tidning som utvecklades till ”Burspråket”, som senare blev ”Fågelhobby”. På 70-talet kom en boom för uppfödningen då man lyckades föda upp många nya arter och på 80-talet började myndigheterna komma med krav på bl.a. burstorlekar. Som motvikt till detta bildades ett förbund. Runt 1995 började förbundet tappa medlemmar och 2000, när Dan blev ordförande, började han ringa runt till medlemmar som hade hoppat av. Den vanligast orsaken till att medlemmar lämnade var att de inte fick ut något av sitt medlemsskap. Det stora problemet är fortfarande medlemsflykt. Förbundet har provat olika sätt att få medlemmarna att stanna kvar men faktum kvarstår, vi blir färre och färre. Dan poängterade att trots de årliga förlusterna har inte föreningens styrelse slösat med pengar.
För tillfället saknas en styrelse, men det finns, för första gången på länge, förslag på namn till en stor styrelse.
Motioner som det ska tas ställning till är bl.a; förbundets ordförande blir ansvarig utgivare för tidningen ”Fågelhobby” ; SF vill ha en arbetsgrupp som tar fram regler runt inköp av ringar; Öresundsföreningen vill ha ett medlemsskap; SF vill ha en Facebooksida.
GBF har tre röster på förbundsmötet och Dan och Rita åker dit. Som tredje man bestämdes att Elvis(Hans Bernehag) åker med.
Tack för den här gången och på återseende, Maria med pennan